e l v a k a f f e . b l o g g . s e

Var det här? Var det här som Ludvig XIV bad sina landsmän importera all världens godsaker? Choklad, frukt, mandlar och nötter. Var det här han sedan avnjöt dessa delikatesser? Näe, det kan det ju inte gärna ha varit... Vad är det då för speciellt som har hänt här där bilden är tagen...? Från översta våning på hopptornet var det någon som glatt skuttade ut i luften två gånger under en och samma julidag i somras. Den personen (troligtvis en kvinna) måste ha varit väldigt modig, eller är modig. Det ser nämligen ut att vara en lång bit till vattnet där uppifrån 10:an enligt relativt säkra källor...

Idag är det fredag, veckans näst roligaste dag näst efter gottepåsedagen lördag. Just denna fredag hade jag, unga fröken Elvakaffe två uppgifter. 1. Vara personlig coach åt Sara då hon utförde sin veckohandling, 2. Följa med under rundvisning på det företag jag ska börja jobba på, samt gå ut och äta med de nya jobbarvännerna efteråt. Den sistnämnda uppgiften denna fredag lyckades jag till 50% med. Tiden då rundvandringen med chefsingen och de andra skulle starta var klockan tre...

Unga fröken Elvakaffe var inte ens i närheten av att hinna till den, hon hade missat den lilla detaljen att kolla upp lite mer noga vart just detta företag låg. En halvtimma innan utsatt tid (det är goooott om tid...) traskade hon glatt iväg med karta och skärpt orienteringssinne. Hörde sig efter med förbipasserande längs vägen så i alla fall väderstrecket skulle vara rätt, det var det också. Det visade sig dock vara längre än hon hade trott till platsen hon skulle, ungefär dubbelt så långt faktiskt. Gruppen väntade först tio minuter efter utsatt tid, sedan tio minuter till. Sedan inte mer alls. De väntade inte längre än så, rundvandringen började ändå. Samtidigt bland industriområde efter industriområde frågade unga fröken Elvakaffe vart det företag hon var på väg till låg. Alla sa olika och skickade henne runt till diverse platser. Dessutom pratade alla den släpigaste av släpiga Kalmaritiska som inte går snabbt att höra sig igenom (jo hon är såklart ändå tacksam för att de trots allt ville hjälpa till). Ingen verkade veta vart företaget egentligen låg, ingen utom en slutligen. Den personen visste och undrade samtidigt om hon ville ha skjuts. "Nej tack, jag går, det är ingen fara". Dumt var det att svara så, 20 minuters vandring genom industriområden hade sparats om den skjutsen genomförts. Väl frammen i alla fall, 40 minuter för sent och med mer skam i kroppen än en katt som just vält en blomkruka, då ringde hennes nya chef  "Rutiga skjortan" och sa att det skulle dröja 20 minuter tills gruppen kom tillbaka till starten jag befann mig vid. Företaget var tydligen ganska stort. Konstigt... Elektronikgrossistföretag, är dem stora?! Nåja, efter 20 minuter kom sen gruppen med hennes blivande arbetskamrater. 13 pojkar, två tjejer. Tog i hand och presenterade sig gjorde hon för dem alla medan chefen informarade dem om att det var hon som var hon. Efter ihandtagandet var det tydligen dags att åka till centrum igen, samma väg som det för unga fröken Elvakaffe just tagit en timma att gå. Väl framme gick alla till en restaurang och åt lite mat och pratade kallt, sådär du vet som man gör då ingen känner ingen och alla är nervösa, trevligt men stelt. Blev ingen rundvadring för unga fröken Elvakaffe idag, men inget gör väl det, för: "jag hoppa ned i en bottenlös brunn, man ska va med om allt för o få mål i mun" / Lars W. Så det så!