e l v a k a f f e . b l o g g . s e

Lämnade 3 kassar kläder till Erikshjälpen igår (eller tror det var Erikshjälpen... möjligtvis Röda korset... same shit different name... eller det de gör är iof bra så kanske inte passar med shit just här... good shit isåfall). Hade tyvärr inte så mycket att ha på mig innan den här inlämningen så nu vete skjutton hur det kommer bli när jag lämnar lägenheten i fortsättningen. Kan liksom inte gå ut i myskläder som större delen av min garderob numera består av : ). Aja, det löser sig det här som allt annat. Säker på det. Får jobba lite mer annars om det inte går att hitta nåt läckert i affärerna nu. När man jobbar har man nämligen jobbarkläder om man jobbar där jag jobbar. Dags att åka ner till förrådet och gå loss lite där. Slänga, slänga, slänga... älskar att slänga. Känns så befriande efteråt.

Spela, spela, spela. Tar med mig Monkey till jobbet idag, och lite filmer. Hoppas de äldre sover gott inatt för nu behöver jag och min kollega lite kvalitetstid med min dator, värda det. Hon spelar också Monkey, lite iallfall. Roligt. Två tjejer i hela världen liksom :) Förresten, om du min chef ser det här. Inte direkt så att vi tänkt spela jättemycket och vara helt inne i spelet hela natten och strunta i rundorna vi ska gå till de äldre. Bara kika lite på det eftersom det är så nytt och så, och för att väggarna är lite tråkiga att stirra in i efter några timmar (okej då det finns teve...). Tror rentav vi kan jobba bättre om jag tar med spelet. Annars får vi ta upp det här till diskussion imorgon. Vill inte göra något dumt som vi inte får.

Hmm... om en månad börjar skolan igen. Den sista terminen av alla sex terminer. Resan mot att så småningom bli sjuksköterska har varit minst sagt väldans upp och ner. Vissa dagar har jag kännt att mitt yrkesval är precis på pricken det jag är menad att göra, andra dagar har jag gråtit mig nästan överdrivet rödögd för att jag inte passar. Tror på ett sätt att det sistnämnda stämmer till viss del. Det är inte direkt så att jag är född till att ta hand om människor om man säger så, men med lite hjälp och mycket gissningar kan det nog gå vägen det här ändå. Anser liksom att min sorts uppväxt gjort att jag utrustats med empati som är alldeles jättenödvändigt för att kunna jobba med det här. Även om omhändertagande känns svårt för mig så tror jag att det går att "spela" tills det kommer naturligt. Kanske lät hemskt, men i min värld är det bättre att spela en omhändertagande roll än att spela sympatisk/empatisk. Finns inte det naturligt tycker jag man ska söka sig någon annanstans än inom vården helt enkelt.

Ska under den här sista terminen förutom att praktisera och skriva c-uppsats fundera ganska mycket på vart jag kan ta vägen i januari. Vart någonstans får man erfarenhet fortast möjligt för att sedan kunna nästla sig in på en vårdcentral? Vill liksom arbeta på en sådan i framtiden. Fullkomligt dyrkar personalens arbetstider, lite lättsammare sinne (helt baserat på en praktikplats... vet egentligen inte alls om det stämmer) och arbetsuppgifter. Uppgifter som sällan eller aldrig innehåller död. Eftersom hälsofrämjande arbete ligger närmast intill mitt hjärta känns liksom vårdcentral som det naturliga valet. Egen livsstilsmottagning på en privat vårdcentral (bättre betalt och en större känsla av att kunna påverka sin arbetsplats) kombinerat med 50 % tjänst på BVC vore liksom drömmen som minsann ska bli sann. Härlig dröm tycker jag men innan den drömmen kan uppnås behövs lite erfarenhet från sjukhus... sjukhus där folk kan dö.

Minns inte att det var så hääär tomt när jag lämnade den vid ettiden i eftermiddags, det är lägenheten jag menar alltså. Det var i och för sig ljust då och mörkt nu... kan vara det som gör det hela lite grann. Vet inte varför jag blir så förvånad över att den känns så tom varje gång jag kliver in genom dörren kvällstid. Det är som om jag förväntar mig att någon ska komma springande mot mig och säga välkommen hem. Egentligen borde jag som självboende vara glad för att ingen gjorde det ikväll heller, för det skulle innebära att den personen isåfall brutit sig in i lägenheten utan lov, och att denne arbetade som nån form av inbrottstjuv. Vilken tur jag har egentligen! Nåväl. Nog känns det förfärligt ensamt just nu men en bra dag har det varit. Tog nämligen en road-trip (hmm hur lång måste egentligen en trip vara för att få kallas road-trip?) till Olshammar där min sjuksyster-vän firade sin 24:e födelsedag (läskigt vad unga en del är nuförtiden...) och har varit där hela dagen lång. Trevligt. Bäst var nog Noah-hållningen. Noah tyckte väldigt mycket om att hoppa och "dansa" i knät då man höll honom och med sina 9,2 kilon (tung bebis) var detta en aktivitet som inte bara var en aktivitet för honom. Tur man har stora, starka armar liksom.