Veckans Ord
Självgod. En person som är mycket nöjd med sig själv, på ett irriterande sätt. Hans självgoda leende blev hans död (susning.nu).
Egentligen är det en väldigt dum idé att skriva om privata saker på en offentlig blogg som den Du just sitter och läser. Men vart är det annars tänkt att man ska skriva de privata sakerna nuförtiden? Känns som det måste bli här om man ska välja bland alla plejs liksom. Veckans Ord i lågstadiet tyckte Du kanske om? Iallafall gjorde jag det. Veckans Ord här på elvakaffebloggen idag den 23:e september 2008 kan omöjligt bli något annat än självgod. Min uppgift i livet må vara men kan väl ändå inte vara att försöka tycka om dessa typer? Är det verkligen, verkligen vad Gud vill att jag ska ägna min tid åt får jag nog göra ett litet tappert försök till... men vad är egentligen meningen med det? En självgod person har redan hittat lyckan och kärleken i sig själv. Ingen annan människa som kommer att komma i dennes närhet blir någonsin lika bra. Allra helst vill jag att de här stackars personerna ska klara sig själva hädanefter. Det ter sig dock möjligen vara så att det sitter en självgodmagnet inopererad (utan min vetskap) i min rygg, och det vore därför inte helt otroligt om jag får ta mig an ännu en sådan här person. Isåfall ska jag lyssna och nicka lika låtsasintresserat, le och vara trevlig även då... Vänta nu... den där meningen! Det sista jag skrev där, måste vara därför... Vet exakt hur jag ska göra vid nästa eventuella självgodhetsmöte nu. Tvärtom mot hur jag gjort, där har vi det! Synd bara att det är så in i norden härligt att tacka nej till ovan nämnda självgodingar. Tack för att Du lyssnade... hade Du inte behövt ; ) Godnatt, godnatt.
Ps. Ingenting i det här inlägget behöver behöver egentligen ha med verkliga händelser att göra, men det har det. Ds